Många har redan frågat hur det gick… och jag börjar återuppstå nu.

Jag hade aldrig sprungit såhär långt innan idag. Jag är helt död när vi tar den där bilden! De sista 5-6 kilometrarna var riktigt dryga. Men det var roligt som tusan och jag förstod verkligen varför man ska vara flera när man springer!

När vi sprang upp för en av väggarna i Sunnerstagropen, vände runt och kom ut på Dag Hammarskölds väg som är en mardrömslång raksträcka så trodde jag att jag skulle dö, benen kändes okej, men det gick lite väl långsamt och jag hamnade ett par meter efter hela tiden. Vi hade hållit ett ganska bra tempo, så att mina ben började bli slitna var inte så konstigt. Men då insåg jag att peppningen som man får av att springa med andra, och tipsen, det är ovärderligt!

Jag klarade det! Och jag kommer absolut göra om det!

Ni får såklart inte missa Petras blogg som handlar om hennes träning inför Stockhom Maraton.

Kommentarer