Återigen ett blogginlägg för journalistikkursen jag läser. Det är dock väldigt intressanta ämnen vi ska skriva om, och då känns det inte så underligt att gå ifrån mina lite mer typiska blogginlägg för att debattera samhällsfrågor och journalistik.

Veckans tema är “etikens gråzoner”. När är det okej att publicera namn och kanske rent av bild på en brottsmisstänkt? Finns det några fördelar med att publicera, och vilka är nackdelarna?

Kommer ni ihåg Haga-mannen som våldtog flera kvinnor i Umeå för ett par år sedan? Det var först när man publicerade en fantombild på den misstänkte som det avgörande tipset kom in till polisen. Det var en man som inte alls var misstänkt sedan tidigare – han fanns t.ex. inte i polisens brottsregister och hans vardagsliv gav inga indikationer på att han skulle kunna vara en våldtäktsman, men han var lik fantombilden.

När det kom in ett tips och mannen togs in till förhör visade sig att han var skyldig till alla våldtäkterna.Hade man inte publicerat fantombilden hade tipset inte kommit in till polisen. Om det hade varit ett fotografi, eller en tydlig beskrivning av personen, hade det kanske också hjälpt till att bidra till att viktiga uppgifter kunde komma polisen till känna. Frågan är bara var gränsen går?

När man publicerar namn och ibland även bild på inblandade tar man alltid en risk. Innan någon har dömts riskerar man ju alltid att publicera information om en helt oskyldig person. Med tanke på medias manipulativa förmåga finns det ju även  stor risk att man påverkar rättssystemet. Om någon är på stor bild på alla löpsedlar som ”den skyldiga” så är det ju väldigt få som kommer ifrågasätta huruvida den här personen faktiskt är skyldig

Det senaste åren har morden i Arboga uppmärksammats väldigt mycket i media och bilder både på misstänkta gärningsmän och på offer har publicerats. Den tyska kvinnan är otroligt skyldig enligt media, och det lär vara svårt att inte ta hänsyn till det om man är domare. Jag säger inte att hon inte är skyldig, jag funderar mest över hur mycket media får blanda sig i våra rättsprocesser?

Om någon oskyldigt anklagas eller hängs ut är det mycket svårt att få upprättelse för det… Och hur kul är det att se sig själv på löpsedlarna som mördare, våldtäktsman eller något annat otrevligt när man är helt oskyldig? Jag hoppas att det inte händer särskilt ofta, men de få gångerna de händer så är det tragiskt.

Joy Rahman dömdes för mord på en 72-årig kvinna i Sätra 1994. Han dömdes i både tingsrätten och hovrätten och målet togs inte upp i högsta domstolen. Fallet uppmärksammades av bl.a. journalisten Dick Sundevall och advokat Peter Alhin som ifrågasatte huruvida Rahman faktiskt var skyldig. År 2002 begärde Rahman resning i Svea hovrätt och där frikändes han. Ett rekordstort skadestånd på 10 miljoner delades ut för det lidande som den felaktiga domen och den långa fängelsevistelsen orsakat honom och hans familj.

I Uppsala kunde en idrottsledare som tidigare varit dömd för pedofili plockas bort från sitt arbete med klubbens ungdomar efter att han närmat sig några av killarna i ett av ungdomslagen. Föräldrar uppmärksammade ett underligt beteende och kunde med hjälp av internet få information om tidigare domar. Att någon som är tidigare dömd för brott mot barn hängs ut på internet kanske kan ses som oetiskt… Men samtidigt hindrade det ju nya möjligheter till brott och man kunde kontakta polisen innan någon större skada var skedd. Så vad är viktigast, att skydda den brottsmisstänkte eller att skydda offren? Oavsett så är det ju tragiskt när någon felaktigt döms.

Nu har ju mediavärlden utökas radikalt i och med internet och alla bloggar. Så det som inte skrivs i dags- och kvällstidningarna skrivs med all säkerhet på en blogg. Vill du ta reda på något om en person eller en händelse så tar det inte många sekunder innan du har fått upp väldigt mycket information om det. Det är både bra och dåligt såklart. När du blir felaktigt anklagad på nätet kan det vara svårt att få död på rykten, de sprids som en löpeld mellan små och stora bloggar med dåliga källor. Många jagar även besökare genom att skriva kontroversiella inlägg och skapa debatt. Att något är sant är kanske inte så viktigt för en bloggare? Jag vet inte?

Men om det är så lätt att ta reda på information om misstänkta, brottets karaktär eller något annat som klassisk media är restriktiva med att publicera, blir det inte fel då? Borde inte en morgontidning ha rätt att publicera på samma grunder som man gör på internet? Även om en tidning har etiska regler att rätta sig efter så är de skyddade av tryckfriheten, det är inte en blogg. En blogg är bara skyddad av civilrättslig lagstiftning och kan därför dömas för ex. förtal eller annat även om de skriver samma saker som en tidning.

I det stora hela är det ju bra att media växer och att det blir lättare att engagera sig uttrycka sina åsikter i samhällsfrågor – men har vi funderat på nackdelarna? Borde vi kanske starta blogg-etiska regler också? Det är något som är värt att fundera över!

Kommentarer